I traditionell av skor formad gång förstärks tillvänjningen till hälgång som orsakas av skorna. Våra fötter har blivit mycket passiva på grund av att vi använder skor.

I. Hälen träffar underlaget först när foten förs framåt.

• Stöten förmedlas med kraft till hela kroppen. Det tryck som detta ger upphov till belastar ryggens diskar och leder och det riktas till hela rörelsekedjans område. Skosulans häl dämpar dock stöten, men samtidigt försvårar eller fördröjer den trampdynans kontakt med underlaget om häldelen av skon är det minsta högre än trampdynan. Den minsta hälförhöjning passiviserar tårnas böjmuskler så att förspänningen blir minimal.
• När man går med hälen före förmedlas informationen om t.ex. halt underlag först när kontakten med underlaget är kraftigt. När vi upptäcker att underlaget är halt har vi redan fallit. Detta är en mycket vanlig orsak till fall. Vi ramlar oftast inte på grund av att underlaget är halt utan för att vi har dålig kontakt med underlaget.

II. Kroppstyngden flyttas via fotens utsida till trampdynan och därigenom till hela foten varvid vristen proneras.

• Denna rörelse betraktas allmänt som en mekanism för stötdämpning. Elasticiteten är dock så liten att den här funktionen påverkar inte stötdämpningen eftersom den egentliga stöten redan har inträffat när hälen träffade underlaget. Hela informationen om underlaget från trampdynan och tårna når hjärnan först när kroppstyngden ligger helt på foten så att det är för sent att reagera.
• Kroppens hela tyngd ligger på den vrist som är under pronation. Om vristen är överpronerad klarar inte de muskler som påverkar vristens ställning längre i detta läge att vrida tillbaka vristen till rätt läge (supination). Detta är orsaken till bl.a. träningsvärk eftersom tibialis anterior-muskeln på benets framsida överansträngs. Benets ställning är inte optimal vilket är orsak till många belastningsskador i vadmusklerna samt knäleden.

III. I anspänningsfasen flyttas hela kroppstyngden till trampdynan.

• Med fortsatt överpronerad vrist överbelastas också lederna i foten. Vid anspänningen är rörelsekedjan felaktig och har dålig effekt samt ger upphov till belastningsskador i bl.a. hälsenan och vadmusklerna (gastrocnemius).
• Först i slutet av anspänningsfasen aktiveras tårnas böjmuskler maximalt varvid vristen vrids (supineras) och stortåns led utsätts för rotation utöver extensio så att belastningen på leden är kraftig (inåtvriden stortå).

Fel slags skor passiverar fotens funktion redan från barnaåren. Detta medför att musklerna inte ger hundraprocentigt stöd så att belastningen riktas mot fotens stödvävnader som försämras med åren. Detta måste vara den största enskilda orsaken till den överpronation som blir allt vanligare.